Diffrent worlds

"Är det okej att jag sover här" mumlade jag när han kom tillbaka.
"Ja, jag hoppas det är okej med dig att vi delar säng"
"Ingen fara" sa jag trött. Han kröp ner under teket och pussade mig på pannan. "Dröm sött" sa han innan han släkte lampan.



Liam's perspektiv
Jag vaknade av att någon klämde om min hanled och skrek i mitt öra. Jag satt mig upp och tände lampan. "Cade" sa jag oroligt och skakade om henne men hon vaknade inte. Hon fortsatte att skrika "Vakna, snälla vakna" hella tiden. Hon hadde tårara som ran ner för kinderna.
"Cade" skrek jag och hennes ögon öppnades. Hon andades häftigt. "Är du okej?" frågaade jag men hon låg bara där och stirade ut i ingenstans meddans tårarna föll ner på kudden. Jag la mig ner och strök över hennes axel och kollade in i hennes vakra blåa ögon.
"Liam?" frågade hon.
"Ja, det är okej" sa jag och la armarna om henne. Jag kände hennes tårar på min axel, jag strök över hennes rygg medas jag sa att allt är okej.
"Allt är inte okej" sa hon till slut. Jag visste inte vad jag skulle säga. "Inget är okej, jag önskar jag var död" Det gjorde mig shockad, jag la händera på hennes axlar. "Jag vill dö, jag vill inte leva längre" hon försökte komma ur mitt gräpp men lyckades inte, istället började hon skrika.
"Cade" skrek jag men hon svarade inte. "Cade" ingen reaktion nu heller. "Cade" hon slutade och satt still. "Allt kommer blir bra, jag lovar. Vad hände?" Hon la huvudet på mittt bröst och jag höll om henne.
"Mina föräldrar" viskade hon.
"Vad?"
"Dom är döda, jag önskar att jag också hadde dött"
"Vad hände?"
"Vet inte direkt, jag halvsov, sen så slog jag huvudet i väggen och när jag vaknade så var dom döda. Jag kommer ihåg att jag skrek åt dom att dom skulle vakna, deras ansikten var helt blodiga. Jag kände en tår rulla ner för min kind. "Jag har bullumi, jag blev så deprimerad att jag slutade äta. Allt jag gjorde var att liggga i sängen och gråta, eller spela sorgsna melodier på fiol. Jag kommer aldrig att få tillbaka min familj. Anledingen varför jag följde med på turnen var för att vi behövde pengar. Och jag gör det gör pappa och Gavin, världen måste få höra deras musik" Fler och fler tårar hadde kommit fram medans hon berettade det här. "Lova att inte beretta, du är den ända som vet så här mycket. Och jag brukar inte gråta inför folk så tack, för att du tar hand om mig" jag pussade henne lätt på håret.
"Du har oss" sa jag. Hon kollade upp på mig igen med sina blåa ögon som jag nu har blivit kär i, jag såg ett litet leende, och det här var anorlunda från något annat jag har sett på henne, jag såg i hennes ögon att det här var äkta.
"Tack" fick hon fram.
"Snälla ät?"
"Jag frsöker, men, det är svårt. Jag gör det inte med flit, det bara kommer upp"
"Jag hjälper dig"
"Tack" hon att i min famn tills hon somnade. Jag la henne ner och la mig ner tät intill.

Ett bättre kapitel än det förra.