Diffrent worlds

"Det är så romantiskt"
"Ja, det var en av dom bästa kvällarna i mitt liv. Men nu ska ni gå och lägga er"
"Men vad gjorde hon? vad hände sen? blev ni ihop?"
"Är du helt trög eller, tror du vi skulle vara här om dom inte skulle blivit de"
"Käften Ed, vad hände"
"Jag berätar imorgon, gå och lägg er nu"
"men"
"Nej, gå och lägg dig" hon stamade ut ur rummet argt följt av sin bror. "God natt" roppade jag efter dom.

"Sluta" jag hör skratt, hennes skratt.
"Aldrig" hör jag min egen röst säga. Jag hängde upp jakan i skåpet och ställde skorna mot vägen och gick in i vardags rummet.
"Darcy?" Hon kollar på mig med sin mors ögon. Jag sätte mig bredvid och kollar på tv'n. Jag och Ray lekte i vattet, på samma ställe som jag kyste henne för första gången. Zayn som sitter med armen om Riss och Louis som retar dom för det. 
"Pappa, du ler som en idiot" det får bara mitt leende att bli större. "Vem är hon?"
"Marissa, Ray's syster"
"Varför har vi aldrig fått träffa nån på mammas sida av släkten"
"Det har du, men jag har förlorat kontakten med dom"
"Om du kunde, skulle du ta upp kontakten med mammas familj och dina gamla kompisar"
"Ja. Jag var ganska korkad som lätt dom gå"
"Men sök upp dom då, den ända som stopar dig är du" Hon har rätt, jag borde söka upp dom.
"Du har rätt, jag borde"
Jag kollade på videon i ytterligare ett par minuter. "Jag måste till Doncaster"sa jag plötsligt och stälde mig upp.
"Ska du åka nu?"
"Jag vet inte"
"I så fall, följer jag med, du kan fan inte lämna mig här med honom"
"Och du kan inte lämna mig här med henne" sa Ed som hadde kommit in i rummet.
"Kom igen då" sa jag och gick mot dörren med dom efter mig.
"Varför är det plötslig så viktigt att du ska åka till Doncaster?" frågade min son när vi hadde satt oss i bilen.
"Jag måste reda ut lite saker"
"Vad?"
"Anledningen varför jag lämnade One Direction"
"Vad hände?"
"För 10 år sen dog er mor och efter de så ville jag inte forsätta med musiken, jag vill ta hand om er"
"Så det är vårt fel att One Direction inte finns?"
"Nej, det var er mamma som inte berättade att hon var sjuk, om jag visste så kanske vi skulle kunna ha hindrat de"
"Varför berättade hon inte?"
"Hon ville inte oroa mig" jag kännde hur tårarna vällde fram. "Jag önskar att jag hadde vetat tidigare, hon berättade inte att var sjuk fören det var försent" Jag gick fram och tillbaka i den vita koridoren.
"Mr Styles" hörde jag en mörk röst säga.
"Ja" jag vände mig om mot doktorn. "Hur mår hon, är hon okej?" frågade jag stressat.
"Hon mår bra. Just nu i alla fall, vi kommer ge henne medcine och hon kommer behöva komma hit en gång i månaden"
"Varför?"
"Har hon inte berättat?"
"Vad?"
"Hon har cancer" Jag kände hur mina ben blev svaga, klumpen i halsen blev störe och utan att veta bättre så slog jag till vägen så hårt jag kunde.
"Jag har bra nyheter också" sa han och det gav mig litte mer hopp.
"Vad?"
"Jag tror det är bäst att hon berättar själv. Följ med mig" Jag följde honom in i rummet han hadde kommit ut ur. Ray låg i sängen med världen största leende och tårar ran ner för hennes kinder. Jag gick fram och torkade bort tårarna.
"Varför berättade du inte?"
"Jag ville inte att du skulle bli räd" Jag kände hur en tår ran ner för min kind. "Gråt inte, jag mår bra. Faktist, bättre en bra" hon log ett stort leende mot mig. "Jag är gravid" viskade hon i mitt öra. Och nu förstod jag varför hon log.
"Ja" skrek jag och slog armarna i luften.