Diffrent worlds

Svar till Matildas fråga. Du får vänta och se vad som händer.

Och om killarna kommer in? Hadde tänkt att göra en uppföljare när han är med i X factor. Om ni undrar.

Jag puttade honom bort från mig, jag slog honom hårt på kinden vilket resulterade i att han slog mig. ”Snälla, håll dig borta från mig” sa han och tårar trängde sig fram från hans ögon. ”Jag gillar dig, jag gör det verkligen så bara håll dig borta från mig” grät han. Jag tog min väska och började springa.

Ja sprang in i de tomma huset och upp till gästrummet som nu var mitt. Jag slängde mig på sängen och bara grät och grät.

 

”Andy, det är mat” sa Gemmas röst.
”Gå här ifrån” skrek jag ner i kudden.
”Vad har hänt” sa hon oroligt och stängde dörren efter sig när hon kom in. Hon la en hand på min rygg. ”Vad är det för fel?” hon letade tag efter mina händer. Jag kollade upp på henne och hon kollade ner på mina armar.
”Varför?”
”Det var en gång” sa jag. ”Jag kommer aldrig göra det igen”
”Skadar du dig skälv?”
”Nej”
”Olyckan då?”
”Okej, jag gick ut i vägen”
”Är det nått med Harry” Jag kollade ner. Jag drog nervöst i mina fingrar. ”Andrea” Hon satte sig framför mig på sängen.
”Är det nått fel på Harry, som jag borde veta om?”
”Nej, hurså?”
”Harry kysste mig” sa jag lågt. Jag kollade upp för att se hennes reaktion, hon var en aning chockad. ”Jag putade bord honom, jag slog honom sen så slog han mig, sen skrek han att jag skulle hålla mig borta från honom”
”Slog han dig?” Jag nickade. ”Var det första gången?” jag skakade på huvudet. ”Är det han som skadar dig?”
”Inte bara, men en stor del” Hennes ansiktsutryck visade på en blandning av chock och ilska. Hon ställde sig argt upp och stormade ut ur rummet med mig efter sig.
”Vad ska du göra?” frågade jag men hon fortsatte att stampa ner för trappan tills hon kom till köket där Harry satt. Det första hon gjorde när hon kom fram till  honom var att ge honom en örfil.
”Gemma” sa Anne chockat. Harry ställde sig upp och puttade bort henne.
”Din jävla idiot” skrek Gemma.
”Vad?” skrek Harry
”Vad fan tänker du med? Varför skadar du henne?” skrek hon. Han kolade på mig sur. Han putade bort Gemma och slog mig in mot vägen.
”Harry” skrek Anne. Han drog mig upp från golvet och höll i mig hårt.
”Du skulle inte säga nått” morrade han åt mig. Som valigt var hans ögon inte fyllda av ilska, utan ånger. Han slängde mig mot vägen sen kommer jag inte ihåg nått mer.

Lämna gärna kommentarer. Det är kul att veta vad ni tycker om historian. Sprid den gärna också :)

Harrys perspektiv

”Ja” sa jag och gick tillbaka in i köket. Mamma gav mig två lådor som innehöll vår lunch. ”Berätta för mig vad som händer i skolan” sa hon och putade mig mot hallen. Jag suckade lågt och gav lådan som det stod Andrea på till henne. Hon log och vi gick ut genom dörren. Det var annorlunda att gå till skolan nu, vi hade faktiskt en normal konversation, tills vi kom till skolan. När vi kom in i korridoren kom Amy och Hannah fram till oss. Dom puttade henne och slog henne. Jag visste inte vad skulle göra. Jag putade bord Amy och slog in Andrea i ett av skåpen. Hon kollade på mig sårat. Amy puttade henne igen och slog henne. ”Kom igen” sa Josh till mig och jag följde med honom till lektionen.

Andreas perspektiv

Allt var som vanligt så klart. Jag satt kvar i korridoren och grät. ”Andy?” hörde jag den bekanta röste säga.
”Låt mig va” snyftade jag. Jag kände en arm runt mig. Han drog mig närmare och jag la huvudet på hans bröst. ”Varför måste du göra så här mott mig?” grät jag.
”Jag vet inte. Men jag vill inte, jag vill inte skada dig” jag satte mig upp och kollade på honom.
”Varför gör du så här då?” Han skakade på huvudet och kollade ner. ”Bara, låt mig va” Jag ställde mig upp och började gå.
”Vänta” sa han och jag vände mig om.
”Vad Harry? Varför ska jag vänta? Så att du kan slå mig igen?-” jag släppte min väska och höll ut mina armar. ”Varför gör du inte bara slut på mitt lidande? Bara döda mig” sa jag och tårarna föll fritt. Jag tog upp min väska och började gå men han stoppade mig genom att ta tag i min arm, han drog mig tillbaka och pressade sina läppar mot mina.

 

Lämna gärna en kommentar :)

Två veckor senare släpptes jag från sjukhuset. Dom hade tagit bort gipset från min hand. Jag hade inte skadat mig så illa efter att jag blev påkörd, en hjärnskakning och lite blåmärken. Jag kunde leva med smärtan i kroppen, det var inte värre än smärtan Harry och hans kompisar utsatte mig för. Harry hade praktiskt taget bott på sjukhuset med mig. Det fick mig nästa att förlåta honom, nästan. Om jag sa något eller gjorde något som han inte tyckte om så slog han mig, precis som vanligt.

”Kommer du?” sa Harry när han öppnade dörren. Jag knöt tofsen runt håret. Mina fingrar gjorde fortfarande ont eftersom att det inte var helt läkt, eftersom att nån hade lämnat mig i regnet så att gipset blev halvt förstört. Jag vände mig om, tog jackan som låg på stolen och gick ned med honom.
”God morgon” sa Anne och gav mig en kram. ”Hur mår du?”
”Jag mår bra” sa jag och log brett. Hon höll ut sin hand mot stollen och jag satte mig ner. En stor hög pankakor låg på bordet. Jag tog en och la sylt och grädde på. ”Och Andrea, dom här är till dig” sa hon och pekade på vasen med blommor som stod på köksbänken. ”Dom är från damen som körde på dig, hon hälsade på men du sov”
”Det var snällt av henne”
”Det var konstigt, när jag pratade med henne så berättade hon att du bara gick ut på vägen precis innan hon kom” Jag kollade ner i knätt och försökte komma på en bra anledning.
”Vi bråkade” sa Harry. ”Hon ville komma bort från mig och hon gick ut i vägen men såg inte bilen. Jag han inte ropa på henne innan hon blev påkörd”
”Vad bråkade ni om”
”Det var något fånigt men vi började säga väldigt otrevliga saker om varandra och det gick för långt, och jag är ledsen” han kollade mig i ögonen och dom var tomma, ingen känsla, bara svart omringat av grönt.
”Men hur kommer det sig att du alltid är helt blåslagen?” frågade Gemma. ”Vi vet att du inte berättar sanningen, inte Harry heller”
”Jag berättar sanningen” sa jag.
”Andrea, vi vill bara hjälpa dig”
”Jag behöver ingen hjälp” sa jag.
”Okej, gå då, ni kommer försent” Jag och Harry gick ut i hallen. ”Harry, kom hit”

 

Två veckor senare släpptes jag från sjukhuset. Dom hade tagit bort gipset från min hand. Jag hade inte skadat mig så illa efter att jag blev påkörd, en hjärnskakning och lite blåmärken. Jag kunde leva med smärtan i kroppen, det var inte värre än smärtan Harry och hans kompisar utsatte mig för. Harry hade praktiskt taget bott på sjukhuset med mig. Det fick mig nästa att förlåta honom, nästan. Om jag sa något eller gjorde något som han inte tyckte om så slog han mig, precis som vanligt.
”Kommer du?” sa Harry när han öppnade dörren. Jag knöt tofsen runt håret. Mina fingrar gjorde fortfarande ont eftersom att det inte var helt läkt, eftersom att nån hade lämnat mig i regnet så att gipset blev halvt förstört. Jag vände mig om, tog jackan som låg på stolen och gick ned med honom.
”God morgon” sa Anne och gav mig en kram. ”Hur mår du?”
”Jag mår bra” sa jag och log brett. Hon höll ut sin hand mot stollen och jag satte mig ner. En stor hög pankakor låg på bordet. Jag tog en och la sylt och grädde på. ”Och Andrea, dom här är till dig” sa hon och pekade på vasen med blommor som stod på köksbänken. ”Dom är från damen som körde på dig, hon hälsade på men du sov”
”Det var snällt av henne”
”Det var konstigt, när jag pratade med henne så berättade hon att du bara gick ut på vägen precis innan hon kom” Jag kollade ner i knätt och försökte komma på en bra anledning.
”Vi bråkade” sa Harry. ”Hon ville komma bort från mig och hon gick ut i vägen men såg inte bilen. Jag han inte ropa på henne innan hon blev påkörd”
”Vad bråkade ni om”
”Det var något fånigt men vi började säga väldigt otrevliga saker om varandra och det gick för långt, och jag är ledsen” han kollade mig i ögonen och dom var tomma, ingen känsla, bara svart omringat av grönt.
”Men hur kommer det sig att du alltid är helt blåslagen?” frågade Gemma. ”Vi vet att du inte berättar sanningen, inte Harry heller”
”Jag berättar sanningen” sa jag.
”Andrea, vi vill bara hjälpa dig”
”Jag behöver ingen hjälp” sa jag.
”Okej, gå då, ni kommer försent” Jag och Harry gick ut i hallen. ”Harry, kom hit”

 

Jag är en tragisk mäniska. Fick nån se killarna??

Harrys perspektiv

”Harry, du måste gå nu” sa mamma och höll fram min uniform. Jag bytte snabbt om och mamma körde mig till skolan.
Jag la in väskan i skåpet. ”Du ser hemsk ut” sa Amy.
”Gör jag säkert” sa jag trött. ”Har inte sovit bra”
”Hört talas om skönhets sömn?” Jag stängde skåpet och började gå mot klassrummet.
”Jag sov på två hårda plaststolar”
”Varför?”
”Andrea ligger på sjukhus”
”Varför?”
”Hon blev påkörd av en bil”
”Och varför bryr du dig?”
”För att det är mitt fel” Vi satte oss ner längst bak i klassrummet.
”Vad är ditt fel?” frågade Hannah.
”Andrea blev tydligen påkörd av en bil” sa Amy.
”Hon gick rakt ut i gatan innan bilen kom”
”Har alltid vetat att hon var sjuk i huvet”
”Förmodligen” suckade jag.

 

”Hej, hur mår du” sa jag och satte mig på en av stolarna bredvid hennes säng.
”Bättre” sa hon. Jag gav henne papperspåsen jag höll i. ”Tack” sa hon och log. Hon tog upp muffinsen som låg i påsen och tog en stor tugga. Hon åt upp halva och la den i påsen på bordet. Jag satte mig på sängen, jag la en hand på hennes kind. Jag lutade mig närmare henne. ”Harry?” hörde jag och jag vände mig om.
”Gå” sa Andrea. Jag nickade och gick mot mina kompisar. Jag och Josh gick ut i korridoren.
”Gillar du henne?” frågade han.
”Nej” svarade jag.
”Det såg ju så ut också. Amy då?” Jag suckade djupt.
”Visst, jag kanske gillar henne lite, men det är inte som om du inte tyckte att hon var snygg”
”Och, det är du som misshandlar henne”
”Som om du aldrig gjort nått”

Andreas perspektiv

Jag log osäkert åt Hannah och Amy. ”Jag ska göra en sak klar för dig, håll dig borta från Harry” sa Amy.
”Jag gillar inte Harry”
”Låtsas inte, du gillar honom, jag såg er”
”Det betyder inte att jag ville” hon kom närmare och jag kände ett slag mot mitt ansikte.
”Du ska hålla käften”
”Behåll honom”

Kommentera!!!!

Harrys perspektiv

”Vad hände Harry?” frågade mamma när hon kom springande ner för korridoren.
”Jag vet inte, hon gick bara ut i vägen” sa jag och tårarna rann.
”Ta det lugnt Harry, det kommer bli bra” hon la en hand på min kind. ”Vad har du gjort i pannan?” frågade hon.
”Jag vet inte” svarade jag. Hon suckade.
”Mr. Styles?” frågade doktorn som jag hade pratat med förut. Jag vände mig om kollade på honom. ”Är ni familj?” frågade han.
”Nej, jag är tillfällig vårdnadshavare” sa mamma och han sa att vi skulle följa med honom. Vi gick in i ett rum, Andrea låg livlöst på sängen. Vi gick fram till henne, hennes ögon var öppna men hon regerade inte. ”Andrea” sa jag och la handen på hennes kind. Hon kollade upp på mig, hon skakade. ”Håll dig borta” skrek hon. Jag hoppade bak lite.
”Hon är väldigt skärad från olyckan, det kommer bli bättre men hon behöver vila. Hon kommer behöva stanna här ett tag så ni borde åka hem nu”
”Jag stannar” sa jag.
”Nej Harry, det är skola imorgon. Jag kommer hit på morgonen, du behöver inte oro dig”
”Nej, jag stannar här under natten”

En kortis. Lägger upp en till snart. Kommentera gärna

”Har du nån pojkvän då?” frågade Gemma. Jag hade gått med på att hon skulle måla mina naglar. ”Nej, har du?”
”Nej men jag önskar” vi satt tysta ett tag. ”Hur gör du dig illa hela tiden?” frågade hon.
”Jag är klumpig” sa jag och hon kollade på mig, hennes blick var obehaglig, den brände mig genom huden. ”Hur mycket är klockan?” frågade jag.
”Åtta, hurså?”
”Jag lovade att ringa mamma” sa jag och ställde mig upp för att lämna rummet. I hallen blev jag mött av Harry. Han kollade på mig kontigt. Han tog tag i mina arm och drog in mig i mitt rum. ”Vad sa du?”
”Inget”
”Du sa nått” sa han och puttade mig.
”Jag sa inget” sa jag tyst och kollade ner.
”Du säger inget” Han tog tag hårt i mitt arm. Jag försökte ta mig ut ur hans grep men han var för stark. ”Snälla släpp” fick jag ut. Han släppte och han putade in mig i vägen. Jag slog huvudet i väggen hårt. Jag gled ner för vägen i smärta, tårar rann från mina ögon. Jag kände en hand på mitt huvud. ”Förlåt” sa Harry.
”Rör mig inte” sa jag. Han la sina armar om mig. Jag putade bort honom och sprang ut ur rummet.

Harrys perspektiv
”Vart ska Andrea?” frågade mamma när jag sprang genom hallen. Jag ignorerade henne och sprang ut på gatan.
Det tog mig en timme innan jag såg henne vid bron. ”Andrea” skrek jag och började springa mot henne.


Jag han precis ta tag i henne innan hon hoppade. Jag höll hårt om hennes midja och hon sprattlade och skrek. Jag släppte henne på marken. Hon ställde sig snabbt upp, jag slog henne hårt på kinden. ”Vad fan håller du på med” hon svarade inte utan gick ut i ljuset på gatan och innan jag kunde skrika att hon skulle flytta sig så låg hon på marken fem meter bort.

”Är du okej?”
”Låt mig va” skrek jag.
”Förlåt”
”Du kan säga det men jag vet att du inte menar det”
”Jag menar det” Jag ställde mig upp.
”Om du menade det skulle du inte göra så här” sa jag och tog en bok från bordet bredvid sängen och slängde på honom. ”Förstår du ens vad förlåt betyder” jag tog upp en annan bok och slängde på honom, en till, ett glas som stod på bordet.
”Jag vet vad det betyder” skrek han. ”Och jag är ledsen”
”Varför gör du så här då?” Jag tog upp min mobbil och slängde den mot honom. Den träffade honom ovanför hans vänstra öga. Han kom närmare mig och putade ner mig på golvet. ”Håll käften, jag vet vad det betyder” Jag kan inte ljuga för mig skälv, jag var rädd för honom, han skrämde mig för jag vet vad han gör mot mig, jag vill inte att det ska bli värre. Jag kröp upp mot väggen när han kom närmare, han tog tag i mina armar och tryckte upp mig hårdare. ”Du håller käften okej. Du ska inte säga något” Han slog mig mot vägen och en tår rann ner för min kind vilket resulterade i ett slag i ansiktet. Jag kollade in i hans ögon, på nått sätt var dom inte fyllda med samma ilska som hans röst var, dom var fyllda med ånger. ”Fattat” skrek han. Han slog min kropp mot vägen en sista gång innan han gick ut ur rummet. Jag kände hur mina ben skakade när jag ställde mig upp. Jag gick ut från mitt rum och in badrummet. Jag tog min rakhyvel och drog den över min handled.

Ett till kort kapitel :)

Jag vaknade nästa morgon med en enorm huvudverk. Jag drog mig upp ur sängen och fram till spegeln. Jag kammade igenom håret. Jag skulle ha flätat det men kunde inte på grunt av mina fingrar. Min kind var gul och blå. Jag gick ner för trappan och in i köket. Gemma och Harry kollade på mig med stora ögon. ”Vart är Anne?” frågade jag.
”Det är fredag, Hon har sovmorgon” sa hon och kollade konstigt på mig. ”Vad hände med ditt ansikte?”
”Jag gick in i stolpe på väg hem igår” Hon nickade bara. ”Ska jag sminka över det?” frågade hon, jag log lite och nickade. ”Kom då” sa hon och vi gick upp till hennes rum. Jag satte mig på stolen vid hennes bord. Hon duttade en borste med Foundation på min kind. ”Det blir lite mörkt” Hon sminkade resten av ansiktet också. Hon la på puder och lite mascara. Jag kollade mig i spegeln. Min hud var mycket mörkare än vanligt. ”Det är lite mörkt men jag har ingen annan Foundation”
”Det är okej” sa jag och tackade henne innan jag gick ner. Harry hade redan gått så jag tog min väska och skor och gick ut.

”Vad har du i facett” sa Amy, en av Harrys tjejkompisar. Hon slog mig hårt på kinden, samma kind som Harry slog mig på igår. Jag höll mig för kinden i smärta. Jag gick förbi henne men blev mött av en av dom andra tjejerna, Hannah. ”Vart ska du nu” sa hon och putade mig mot Amy igen.

Nästa kapitel kommer upp lite senare efter som att det här var så kort. Kommentera gärna.

Förlåt för den dåliga uppdateringen men jag hadde redan skrivit nästa kapitel (finns nedanför det här inlägget) och jag var hos pappa förra veckan.

Tack till Lisa som fixade min design igen. KOlla hennes novell också, den är grymt bra http://onedirectionfanstory.blogg.se/

Jag knackade på dörren. Jag hade knappt någon känsel kvar i kroppen, min hand gjorde mer ont än förut. Fel dag att bara ha t-shirt och shorts. Dörren öppnades och där stod Harry. Han försökte stänga dörren igen men jag stoppade den med foten. Jag slet upp dörren och gick in. ”Kan jag få en handduk?” huttrade jag fram. Han gick tillbaka in i vardagsrummet. Jag gick efter honom. ”Jag vet att du hatar mig men snälla” fick jag fram. Tårar rann från mina ögon av smärta i min kropp. ”Trodde du ville att jag skulle dö” sa han.
”Om ändå” sa jag.
”Du ska bo här nu, så gör som du alltid gör och håll käft”
”Sa inte du att jag skulle använda min mun” han kom närmare. Jag kände hans handflata hårt mot min kind. Jag snubblade baklänges och sen blev allt svart.  

Harrys perspektiv
Hon ramlade baklänges och slog i huvudet. Jag böjde mig ner. ”Andrea” sa jag och skakade om henne. Blod rann från sidan av hennes huvud. Jag hämtade en blöt trasa, tog henne i min famn och torkade blodet från hennes huvud. Jag tog upp henne från golvet och satte mig i soffan med henne. Jag hade in tänkt på det förut men hon var vacker. Hennes fläta var förstörd så håret hängde nästan fritt runt hennes ansikte. Hennes bleka ansikte var nu ännu blekare men hon var ändå väldigt fin. Alla dom här åren har jag varit för blind för att se hur vacker hon egentligen är. ”Var är jag” frågade hon yrvaken. När hon förstod vart hon var så fick hon panik och ställde sig upp. Jag ställde mig upp framför henne och la trasan mot hennes huvud. Hon kollade på mig, hennes blåa ögon var fyllda med rädsla. ”Förlåt” sa jag.
”Låt mig va” sa hon och slog bort mina händer. Dörren öppnades och mamma kom in. ”Är ni hungriga” frågade hon. Andrea vände huvudet mot henne och mammas ögon blev stora. ”Vad har hänt?” sa hon panikslaget och gick fram till Andrea. Innan hon sa något så sa jag ”Jag putade henne och han ramlade”
”Harry” sa hon surt. ”Är du okej” sa hon till Andrea. Hon nickade. ”Kom med mig” hon drog med henne till köket och jag gick upp på mitt rum.