Diffrent worlds

Zayn
"We're screw up's Zayn, nobody outside these walls care about us, nobody in here does"
"Maybe you don't but I have, and I'm gona get back there no matter what it takes"
"Good luck, your stuck in here, and if you get out you'll fall back in"
"You're wrong, I promised Liam"
"And where is he know, he only cares about the best of the band, not that you'll get better, it's all about the fame" Jag kunde inte tro det, Liam är min bror. Jag kan inte svika honom.

3 månader tidigare
"We'll sign you in" sa Liam och gick ut ur rummet. Jag satte mig på en stol och väntade på att någon skulle komma och hämta mig.
Någon satte sig ner bredvid mig. Jag kollade upp, snygg tjej var det första som kom till mina tankar.
"Hi" sa jag och hon vände sig mot mig. Hon sa inget utan böjde sig fram och knött sitt skosnörre. "I'm Zayn" sa jag och väntade på svar. "And you are" Hon svarade fortfarande inte. "You can't talk or something" sa jag. Hon kollade mig i ögonen, jag blev helt stell. Dom var vakert gröna men jag kunde inte se förbi sårbarheten, det kändes som om jag kollade in i hennes skäl på nått sett. Hon var sårbar, det kunde jag redan se, men inte på det sättet jag vill utnyttja, jag tycker synd om henne.
"Rose Eriksson" sa kvinnan och hon ställde sig upp och gick. Ingen ide att ljuga för mig själv, hon var snygg, longa solbruna ben, men jag lade märke till några röda flekar på hennes bakben.

Rosa
"Welcome Rose, have a seat" sa doktorn när jag kom in. Ja satte mig på en av stolarna framför hennes bord. "I'm doctor Philips and I will help you get better"
"You tell everybody that?"
"Of corse, cause everyone gets better. I promise you we'll help, and when you get out of"
"Out of here?" avbrött jag henne.
"Yes"
"You really think I can get better? Cause I know I won't. I'm screwed okay, nothing will help me get back, he's taken everything I love, I love her and know she's gone" sa jag och tårarna började rinna ner för min kinder. Hon la en hand på mitt knä och satte sig på huk framför mig. "It'll be okay"
"No it won't. Why didn't she just let me die, he could live his life happy"
"Is it fair to let him live? He doesn't deserve life, but you do" Jag kollade in i hennes ögon och en liten bit hopp tändes inom mig. "Come on, I'll show you to your room" sa hon och höll ut en hand till mig. Hon ledde mig ut ur kontoret och genom en korridor. Vi tog hissen upp till sjunde våningen, jag sa inget för än hon gjorde. "You know, I've been in the same posision as you, and I think I can help"
"You was?" sa jag.
"Well, without the drugs, alchole and smoking" Det var något jag inte var stold över men det var något som tog mig bort från allt. Jag brukade dricka för att jag inte skulle känna lika mycket smärta när han slog mig. "Hissen stande och vi gick till mitt rum. "Your room mate is swedish as well"
"Why is she here?"
"She have to tell you herself" sa hon och gav mig en nyckel.
"Thank you"
"Come to me if you need to talk about anything, I'm here for you and I hope you have a good stay" sa hon och log. Jag fick fram ett naturligt leende för en gångs skulle. "Good" sa hon och gick. Jag låste upp och gick in i mitt nya hem.

Hoppas ni gillar :)